Tibet heter “Pö” på tibetanska. För de flesta tibetaner syftar Pö på hela det område som i dag ligger innanför Folkrepubliken Kina där det finns en ursprunglig tibetansk befolkning. Detta “etniska Tibet” är uppdelat i provinserna U-Tsang, Amdo och Kham.
Vid tiden för den kinesiska invasionen av Tibet 1949-50 kontrollerade den tibetanska regeringen i Lhasa U-Tsang och västra Kham. Detta område omfattar knappt halva det etniska Tibet och kallas ibland ”det politiska Tibet” eller ”centrala Tibet”. Detta betyder inte att övriga Tibet var en självklar del av Kina. Stora områden var relativt oberoende och administrerades nominellt omväxlande av mongoliska khaner, tibetanska och kinesiska ämbetsmän eller krigsherrar. Den verkliga makten låg emellertid hos pön, lokala tibetanska ledare. Skatt betalades ibland både till den tibetanska regeringen och kinesiska myndigheter. Östra och nordöstra Tibet var bundna till det politiska Tibet genom religiösa allianser och Dalai Lama ansågs vara den högste auktoriteten.
1965 fick centrala Tibet status som en så kallad autonom region i Kina, den ”Tibetanska Autonoma Regionen” (”TAR”). De övriga delarna av Tibet inlemmades i samband med ockupationen av Tibet i de kinesiska provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan i vilka de formellt fick status som ”autonoma prefekturer”. När den kinesiska regeringen talar om Tibet (Xizang på kinesiska) åsyftar den endast ”TAR”. De flesta västerländska myndigheter och medier har övertagit denna definition.
Geografi
Tibet är beläget i Asiens mitt, på världens högsta och mest vidsträckta högplatå känd som ”Världens tak”. Landet har en medelhöjd på 4 000 meter över havet och många bergstoppar höjer sig över 8 000 meter, till exempel Mount Everest (Chomolungma), världens högsta berg. Tibet omfattar en yta på 2,5 miljoner kvadratkilometer, mer än fem och en halv gånger Sveriges storlek. Det ockuperade Tibet utgör ¼ av Folkrepubliken Kinas territorium.
Många av Asiens stora floder har sin källa i Tibet bland andra Brahmaputra (Yarlung Tsangpo), Indus (Senge Khabab), Sutlej (Langchen Khabab), Karnali (Macha Khabab), Arun (Phongchu), Salween (Gyalmo Ngulchu), Mekong (Zachu), Yangtse (Drichu), Huangho eller Gula Floden (Machu) och Irrawaddy. I Tibet finns dessutom över 2 000 naturliga insjöar. Den största är Kokonorsjön (Tso Ngonpo) i Amdo.
Tibet kan delas in i tre geografiska och ekologiska zoner: den sparsamt befolkade halvöknen Changtang i nordväst, ett brett gräsmarksbälte från Tibets heliga berg Kailash i väster till Kokonorsjön i nordost samt skogarna och jordbruksområdena i de bördiga floddalarna i söder och sydost. 70% av Tibet består av gräsmark. Endast 2% av den totala landytan är uppodlad.
Tibets historiska status
Tibet existerade som en självständig stat i närmare två tusen år innan Kina invaderade och ockuperade landet år 1949–50.
Tibet ligger i själva hjärtat av Asien mellan Kina och Indien och täcker totalt en yta av 2,5 miljoner kvadratkilometer. Landet befolkas av tibetanerna, som med avseende på kultur och levnadssätt skiljer sig markant från folken i grannländerna. Tibetanerna har utvecklat en unik och rik kultur och andliga traditioner, ett särskilt språk, en omfattande litteratur och en stor mängd utsökta konstverk. Den tibetanska civilisationen, som går tillbaka tusentals år i tiden, är ett sofistikerat och värdefullt bidrag till mänsklighetens kulturarv.
I dag riskerar den tibetanska kulturen att undermineras av det kinesiska kommunistpartiet. Tibets kultur och nationella identitet utsätts för en systematisk och avsiktlig förstörelse. Uppskattningsvis har över 1,2 miljoner tibetaner har dött i Tibet sedan 1949 som en direkt eller indirekt följd av den kinesiska invasionen och ockupationen. Mer än 6 000 av Tibets rika centra för religion och kultur har förstörts.
Hans Helighet Dalai Lama, andlig och politisk ledare för den tibetanska befolkningen på sex miljoner, tvingades lämna Tibet 1959 och söka asyl i Indien. Ungefär 80 000 tibetanska flyktingar följde honom då och sökte skydd huvudsakligen i Indien, Nepal och Bhutan.
Tibets historia i detalj
Vid tiden för invasionen av det kinesiska Folkets Befrielsearmé 1949 var Tibet en självständig stat de facto och de jure (d.v.s. i kraft av såväl de faktiska förhållandena som av lagen). Det militära övertagandet innebar en angreppshandling mot en suverän stat och ett brott mot internationell rätt. Kinas fortsatta ockupation av Tibet med hjälp av flera hundra tusen militärer utgör en pågående förbrytelse mot internationell rätt och mot det tibetanska folkets rätt till självbestämmande och oberoende. Tibet är i dag ett land under illegal kinesisk ockupation.
Den kinesiska regeringen hävdar att den har “äganderätt” till Tibet. Den hävdar inte sin rätt på basis av sin militära erövring 1949 eller sin påstått effektiva kontroll över landet sedan dess eller sedan 1959. Den kinesiska regeringen grundar inte heller sina anspråk på “ägande” på den så kallade “Sjuttonpunktsöverenskommelsen för den fredliga befrielsen av Tibet”, som påtvingades Tibet år 195l.
Kinas påstådda legala anspråk grundar sig på historiska relationer – först och främst relationen mellan å ena sidan mongoliska eller manchuiska härskare över Kina, å andra sidan de tibetanska lamorna. De viktigaste händelser, som Kina anför som skäl för sina anspråk på Tibet, inträffade för flera hundra år sedan – under höjdpunkten för det mongoliska imperiets expansion, när de mongoliska kejsarna utsträckte sin politiska överhöghet över större delen av Asien och stora delar av Östeuropa, och när manchukejsarna härskade i Kina och utvidgade sitt inflytande genom hela östra och centrala Asien, inklusive Tibet, i synnerhet under sjuttonhundratalet.
Det råder ingen tvekan om att Tibet under sin långa historia under olika perioder kom att hamna under olika grader av utländskt inflytande: från mongolerna, från gorkhas i Nepal, från manchu-kejsarna av Kina och från de brittiska härskarna i Indien. Under andra perioder av sin historia var det Tibet som hade makt och inflytande över sina grannar, inklusive Kina. Det skulle vara svårt att finna något land i världen i dag som inte varit föremål för utländsk överhöghet eller påverkan under någon period av sin historia. I Tibets fall var graden och varaktigheten av utländskt inflytande och inblandning begränsade. Dessutom var förhållandet till de mongoliska, kinesiska och manchuiska härskarna av personlig karaktär och innebar inte vid någon tidpunkt någon union eller integration av den tibetanska staten med eller i någon kinesisk stat.
Hur fascinerande Tibets forna historia än må vara måste landets status vid tiden för den kinesiska invasionen givetvis bedömas på grundval av dess position i modern historia, speciellt dess förhållande till Kina efter 1911 då kineserna störtade vad de betraktade som utländskt manchuiskt styre och blev herrar i sitt eget land. Varje land kan gå tillbaka till någon period i sin historia för att rättfärdiga territoriella anspråk på angränsande stater. Detta är oacceptabelt i internationell rätt och praxis.
Klart är att det, speciellt från 1911 och fram till den kinesiska ockupationen 1951, inte finns några bevis på kinesisk myndighet eller inverkan i Tibet som skulle kunna ge stöd åt Kinas anspråk. I själva verket visar den övervägande delen bevismaterial den exakta motsatsen: att Tibet i alla avseenden var en suverän stat som var oberoende av Kina. Denna slutsats stöds av de flesta rättsvetare och experter på ämnet.
Den Internationella Juristkommissionens Legal Inquiry Committee on Tibet rapporterade i sin undersökning av Tibets legala status, Tibet and the Chinese People’s Republic (Genève 1960) att: “Tibet uppfyllde från 1913 till 1950 villkoren för status som självständig stat sådana de allmänt antages i internationell rätt. År 1950 fanns det ett folk och ett territorium samt en regering, som fungerade i detta territorium och som skötte sina egna inrikes angelägenheter fritt från varje extern myndighet. Under perioden 1913-1950 sköttes Tibets utrikes förbindelser uteslutande av Tibets regering, och de länder med vilka Tibet hade utrikes förbindelser har, vilket framgår av officiella dokument, i praktiken behandlat Tibet som en oberoende stat.”
Fyrtio års självständighet är helt klart en tillräckligt lång tidsrymd för att ett land av det internationella samfundet skall betraktas som självständigt. Många av medlemsländerna i FN idag har åtnjutit en lika lång eller till och med kortare period av självständighet.
[Tibets historia fram till invasionen flyttat till eget dokument]
Invasionen av Tibet
Vändpunkten i Tibets historia kom år 1949 när Folkets Befrielsearmé från Kina invaderade Tibet. Den 7 oktober 1950 anföll Kina med en truppstyrka på 40 000 man Östtibets provinshuvudstad Chamdo och besegrade den lilla tibetanska armén. Efter två dagar intogs Chamdo och regionens guvernör Ngapo Ngawang Jigme togs till fånga. Över 4 000 tibetanska kämpar stupade.
Den kinesiska aggressionen kom som en brutal chock för Indien. I en skarp not till Peking den 26 oktober 1950 skrev det indiska utrikesministeriet:
“Nu när invasionen av Tibet beordrats av den kinesiska regeringen, kan fredliga förhandlingar knappast samordnas med detta, och givetvis kommer man på tibetansk sida att hysa farhågor om att förhandlingar kommer att ske under hot. Inom den nuvarande ramen för händelserna i världen kan de kinesiska truppernas invasion av Tibet inte betraktas som något annat än beklaglig och, enligt den indiska regeringens väl grundade bedömning, inte vara i Kinas eller fredens intresse.”
Ett antal länder inklusive USA och Storbritannien uttryckte sitt stöd för den indiska positionen.
Ställd inför den militära ockupationen av östra och norra Tibet, nederlaget och förintelsen av dess lilla armé samt frammarschen av ytterligare tiotusentals PLA-soldater (PLA = Folkets Befrielsearmé) mot centrala Tibet sände den tibetanska regeringen en delegation under ledning av Ngapo Ngawang Jigme till Peking för förhandlingar med de nya kinesiska ledarna. Denna delegation tvingades underteckna den s.k. “Sjuttonpunktsöverenskommelsen för den fredliga befrielsen av Tibet” den 23 maj 1951. Delegationen tilläts inte framföra dess villkor till Lhasa för godkännande, och kineserna tillverkade till och med förfalskade kopior av sigillen i Peking och tvingade delegationen att sätta dem på dokumenten. I och med att överenskommelsen undertecknades under hot om våld, saknar den varje giltighet enligt internationell rätt.
Den tibetanska regeringen avstod från att offentligt förkasta överenskommelsen vid den tidpunkten. Vid sitt första tillfälle att göra det i frihet förkastade Hans helighet Dalai Lama överenskommelsen när han satte sin fot i Indien efter sin flykt 1959.
De sjutton punkterna i “överenskommelsen” garanterade bl.a. att Kina inte skulle förändra det existerande politiska systemet i Tibet och inte inkräkta på Dalai Lamas eller Panchen Lamas etablerade status, funktion och befogenheter. Det tibetanska folket skulle åtnjuta regional autonomi, och tibetanernas religiösa tro och sedvänjor skulle respekteras. Inre reformer i Tibet skulle företas efter rådslag med ledande tibetaner och utan tvång.
Från 1951 till 1959 kränkte emellertid de kinesiska ockupationsstyrkorna upprepade gånger villkoren i överenskommelsen och inledde ett ökande förtryck i Tibet. Kommunistkineserna fängslade tusentals tibetanska religiösa och lokala ledare och förstörde hundratals tempel och kloster. Det allt hårdare kinesiska förtrycket i nordöstra och östra Tibet tvingade tibetanerna i området att göra väpnat motstånd, vilket snart nog omfattade hela Tibet. Det pyrande tibetanska missnöjet exploderade i öppet trots mot Kina när tiotusentals vanliga tibetaner strömmade ut på Lhasas gator den 10 mars 1959 och krävde att kineserna skulle lämna Tibet. Detta var starten för den tibetanska nationella resningen och en tibetansk motståndsrörelse spred sig över hela landet.
Kina slog ned resningen, och cirka 87 000 tibetaner dödades enbart i Lhasa-regionen.
Resningen den 10 mars resulterade i att Hans Helighet Dalai Lama flydde tillsammans med medlemmar av hans regering och cirka 80 000 tibetaner till Indien, Nepal och Bhutan. I Indien återupprättade han den tibetanska regeringen.
Trots de många årens förtryck och grymheter är tibetanernas kampanda obruten, beslutsam och trotsig. Tibetanerna fortsätter att göra motstånd mot det kinesiska styret i Tibet. Från september 1987 till mitten av 1995 har det förekommit över 200 folkliga demonstrationer mot det kinesiska styret. Tusentals tibetaner har dött i dessa demonstrationer. Ännu fler har kastats i fängelse.
Den tibetanska exilregeringen och demokratin
År 1959 återupprättade Dalai Lama den tibetanska regeringen i exil i Indien efter moderna demokratiska principer. Den 2 september 1960 konstituerades det exiltibetanska parlamentet, en folkvald deputeradeförsamling. År 1963 offentliggjordes en preliminär konstitution för det framtida Tibet.
År 1990 demokratiserade Dalai Lama regeringen ytterligare genom att öka antalet parlamentsledamöter till 46 och ge dem rätten att välja Kashag (kabinettet) eller ministerrådet. En ny exiltibetansk konstitution har antagits som skall reglera den tibetanska exilregeringens funktion. År 2001 infördes direktval av premiärministerposten och premiärministern utser numera ministrarna i kashag.
I februari 1992 kungjorde Dalai Lama sin Guidelines for Future Tibet’s Polity and the Basic Features of its Constitution (Riktlinjer för det framtida Tibets politik och grunddragen i dess författning), där han förklarade att han inte skulle “spela någon roll i det framtida styrandet av Tibet, än mindre söka Dalai Lamas traditionella position”. Regeringen i det framtida Tibet, förklarade Dalai Lama, skulle väljas av folket på grundval av allmän rösträtt.
Dalai Lama tillkännagav också att ansvaret för den statliga administrationen under övergångsperioden – alltså mellan de kinesiska truppernas reträtt från Tibet och det slutliga kungörandet av konstitutionen – skulle anförtros de tibetanska funktionärer som vid detta tillfälle arbetar i Tibet. Under denna övergångsperiod skulle en interimspresident utses till vilken Dalai Lama skulle delegera all sin politiska makt och sitt ansvar. Den tibetanska exilregeringen skulle därmed i själva verket upphöra att existera. Som riktlinjer för Tibets framtida politik angavs också:
“Det framtida Tibet skall vara en fredsälskande nation som följer principen om Ahimsa (icke-våld). Det skall ha ett demokratiskt styrelseskick som förpliktar sig att bevara en ren, sund och vacker miljö. Tibet skall vara en fullständigt demilitariserad nation.”
I dag fungerar den tibetanska exilregeringen som en verklig regering och har alla departement och kännetecken som är karaktäristiska för en fri demokratisk regering. Under Dalai Lamas ledning har den tibetanska regeringen också utvecklat ett effektivt icke-våldsmotstånd mot Kinas fortgående ockupation av Tibet, ett motstånd som nu omfattar en världsomspännande rörelse.
Tibetaner, både i och utanför Tibet, betraktar den tibetanska exilregeringen som sin enda och legitima regering. Den har även börjat erkännas som den legitima regeringen och det tibetanska folkets verkliga representant av många regeringar och folk i världen.
Tibets rätt till självbestämmande
Enligt internationell rätt har befolkningar som uppfyller kriterierna för ett “folk” rätt till självbestämmande. Regeringar får inte förvägra dem den rätten och måste agera i enlighet därmed. Under de senaste årtiondena har rätten till självbestämmande huvudsakligen tillämpats på länder och folk som koloniserats, men denna rätt har i synnerhet under de senaste åren också kommit att finna tillämpning utanför begreppet dekolonialisering.
Det tibetanska folket utgör helt klart ett folk enligt internationell rätt, där man utgår från den definition som fastställts av ”UNESCO International Meeting of Experts on Further Study of the Concept of the Rights of Peoples”.
Det är svårt att föreställa sig ett bättre exempel på ett folk, med alla kriterier uppfyllda: gemensamma drag i historia, språk, kultur, etnicitet och andra uttryck för delad identitet och erfarenhet; antal, dvs. tillräckligt många personer som delar en gemensam identitet och erfarenhet för att garantera erkännande av det internationella samfundet; förefintligheten av institutioner som uttrycker och påverkar dessa gemensamma drag; viljan hos ett folk att hävda sin rätt till självbestämmande.
Rätten till självbestämmande innebär rätten hos ett folk att “avgöra sin egen politiska status och att bestämma sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling” fritt från inblandning utifrån (FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art I; FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, art. I). Tibetanerna har förvägrats utövandet av denna rätt sedan deras land invaderades och ockuperades av Kina.
När rätten till självförverkligande förverkligas kan detta leda till integration med en stat, union med en stat eller till oberoende, men valet måste göras av det folk som utövar sin rätt till självbestämmande. Detta val måste ske fritt utan inblandning utifrån. Det är alltså det tibetanska folket som på egen hand, utan inblandning från Kina, ska göra detta val.
Dalai Lama har i många år uppmanat Kina att gå med på att ordna en internationellt övervakad folkomröstning för att fastställa det tibetanska folkets önskningar. Detta är den mest önskvärda metoden, helt i överensstämmelse med vad som krävs enligt internationell rätt och praxis.
År 1961 antog Förenta Nationernas generalförsamling resolution 1723 (XVI), där man uttryckligen erkände det tibetanska folkets rätt till självbestämmande. FN uppmanade Folkrepubliken Kina att upphöra med “handlingar som berövar det tibetanska folket dess fundamentala mänskliga fri- och rättigheter, inklusive dess rätt till självbestämmande”. Fyra år senare, 1965, bekräftade FN:s generalförsamling uttryckligen denna resolution i sin resolution2079 (XX).
Redan år 1959 uttryckte det självständiga Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nehru, sitt starka stöd för det tibetanska folkets rätt till självbestämmande. I ett anförande inför Lok Sabham det indiska parlamentets underhus, sade han: “…den slutgiltiga rösten vad beträffar Tibet måste vara det tibetanska folkets röst och ingen annans.”
Nyligen möttes vid två olika tillfällen experter på frågor om folks rättigheter och internationell rätt för att dryfta frågan om Tibets anspråk på självbestämmande.
Den s.k. Permanent Tribunal of Peoples, som möttes i Strasbourg i en vecka i november 1992 för att höra omfattande vittnesmål och argument, fann att tibetanerna motsvarar de allmänt vedertagna rättsliga kriterierna för ett “folk” med rätt till självbestämmande, och att de “därför har rätt att göra bruk av rätten till självbestämmande”. Tribunalen drog slutsatsen att “den kinesiska administrationens närvaro på tibetanskt territorium måste betraktas som utländskt herravälde över det tibetanska folket”. Slutligen avgjorde Tribunalen i sitt utslag att “det tibetanska folket från 1950 fortlöpande varit berövat sin rätt till självbestämmande”.[Session on Tibet, Verdict, Permanent Tribunal of Peoples, Strasbourg, November 20, 1992, s. 15 resp. s. 23]
Vid en annan konferens i januari 1993 möttes trettio framstående internationella jurister från en rad länder i Europa, Afrika, Asien och Amerika, bland dem några av världens främsta auktoriteter på självbestämmande, i London under fyra dagar för att behandla frågor förknippade med det tibetanska folkets utövande av sin rätt till självbestämmande. Efter ingående behandling av material inklusive den kinesiska regeringens vitbok och efter en livlig juridisk debatt kom konferensdeltagarna i ett skrivet uttalande fram till följande:
• Enligt internationell rätt har tibetanerna rätt till självbestämmande; denna rätt “tillhör det tibetanska folket” och “det tillkommer inte Folkrepubliken Kinas statsapparat eller någon annan nation eller stat att förneka det tibetanska folkets rätt till självbestämmande.”
• “Sedan de militära aktionerna under år 1949-50 har Tibet befunnit sig under Folkrepubliken Kinas främmande ockupation och herravälde och har administrerats med de karakteristika som kännetecknar en förtryckande kolonial förvaltning.”
• “I det speciella fallet med Tibet och med hänsyn till landets långa historia av separat existens är det tibetanska folkets krav på självbestämmande, inklusive självständighet, i enlighet med principerna för staters nationella enhet och territoriella integritet” [International Lawyer’s Statement on Tibet – London 1993, January 10, 1993, s. 6-8].
Den internationella konferensen uppmanade Förenta Nationerna och medlemmar av det internationella samfundet att vidta skyndsamma åtgärder för att främja ett snabbt genomförande och realiserande av det tibetanska folkets rätt till självbestämmande.
I båda diskussionerna, alltså i ”The Permanent Tribunal of Peoples” och konferensen för internationella jurister, blev den kinesiska regeringens synpunkter, i synnerhet vad som uttrycks i dess vitbok, föremål för långvariga diskussioner och beaktades till fullo.
Den kinesiska regeringen hade inbjudits att delta i båda konferenserna men avböjt. Däremot överlämnade man Vitboken och ett stort antal andra publikationer till mötena i och för diskussion.
Det tibetanska folket äger utan tvivel rätt till självbestämmande, vilket innebär att tibetanerna har rätt att bestämma sin politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Även om begreppet självbestämmande primärt är tillämpligt på folk under kolonialt herravälde eller ockupation, är tibetanerna fullt kvalificerade. Tiden är inne för Folkrepubliken Kina att acceptera sina internationella förpliktelser och att gå med på att hålla en folkomröstning i Tibet under internationell övervakning.
Den nuvarande politiska situationen
Kina inte bara invaderade Tibet 1949; senare splittrade och stympade man dessutom landet. Det som Kina i dag kallar Tibets Autonoma Region (TAR) är inte vad tibetanerna kallar Tibet. Tibet består av tre provinser: U-Tsang, Kham och Amdo.
Vad kineserna betecknar som “TAR” utgör mindre än hälften av Tibets egentliga landmassa (1,2 miljoner kvadratkilometer av 2,5 miljoner kvadratkilometer) och omfattar endast en tredjedel av landets befolkning. Två tredjedelar av alla tibetaner lever i de östra och nordostliga provinserna Kham och Amdo. Större delen av Amdo och en liten del av Kham har nu slagits ihop till provinsen Qinghai, medan återstoden av Amdo och det mesta av Kham införlivats med de kinesiska provinserna Gansu, Sichuan och Yunnan.
I dag har tibetanerna föga eller intet att säga till om när det gäller deras egna angelägenheter. Alla beslut fattas i Peking genom ett utvecklat nätverk av militära och byråkratiska myndigheter. Även om “TAR” utges för att vara autonomt är det i själva verket inte så. Den verkliga beslutsfattande makten ligger hos det kinesiska kommunistpartiet och utövas via dess regionala partisekreterare, som hittills inte varit tibetan. Under honom finns det för varje tibetan som innehar något ämbete en kinesisk “underlydande” som utövar den verkliga makten.
Ett litet antal tibetaner tilldelas höga positioner inom “TAR”-regeringen och utnyttjas för att utan vidare godkänna den kinesiska politiken. Deras “underordnade” kinesiska tjänstemän är de som utövar den reella makten. I de flesta departement finns det mycket fler kinesiska tjänstemän än tibetaner. Den 26 februari 1995 rapporterade Radio Lhasa att Peking skulle sända en första grupp på 1 000 kinesiska “ledare och experter” till 44 distrikt i “TAR”. Detta tillkännagivande följdes av en ny våg av omskolningskampanjer riktade mot tibetanska kadrer och partimedlemmar.
Vad tjänstemännen åstadkommer i Tibet bedöms uteslutande av deras förmåga att bära upp det kinesiska koloniala styret. Om någon kinesisk tjänsteman verkar för att gagna tibetanerna förflyttas han snabbt till en nominell befattning.
Tibetanska kadrer och partimedlemmar hyser djup förbittring över det kinesiska styret i Tibet. Mer än 200 protestdemonstrationer ägde rum från september 1987 fram till mitten av 1995. Större delen av demonstrationerna och andra former av protester från 1993 och framåt inträffade på landsbygden. Kineserna svarade på dessa utslag av folklig opposition med fängslande, tortyr och ökat förtryck.
Källa: TIBET: An independent country under illegal Communist Chinese occupation (översatt av Monica Masuda, bearbetad av Svenska Tibetkommittén)