Tibet fram till medeltiden
Enligt tibetanska annaler regerade den förste kungen i Tibet från 127 f.Kr., men det var inte förrän på 600-talet e.Kr. som Tibet trädde fram som en enad stat under kung Songtsen Gampo och hans efterföljare. Tibet var en av de starkaste makterna i Asien under de tre sekel som följde. Det fredsfördrag som slöts mellan Tibet och Kina år 821 e.Kr. fastställde gränserna mellan de två länderna. De två parterna svor högtidligt att “den storartade tidsålder, då tibetanerna skall vara lyckliga i Tibet och kineserna skall vara lyckliga i Kina” aldrig skall förändras. Texten av fördraget ristades in på såväl tibetanska som på kinesiska på tre stenpelare, varav en står i Lhasa, den andra vid Gungu Meru på gränsen mellan Tibet och Kina och den tredje i den dåvarande kinesiska huvudstaden Chang’an. Mellan 800- och 1100-talet splittrades Tibet i flera olika furstendömen. Tibets uppmärksamhet riktades mot Indien och Nepal varifrån en stark religiös och kulturell påverkan gav upphov till en kraftfull andlig och intellektuell renässans.
Relationerna med mongolkejsarna (1240–1350)
Mongolhärskaren Djingis Khan och hans efterföljare erövrade vidsträckta områden i Asien och Europa och skapade ett av de största imperier världen någonsin skådat. År 1240 sände prins Goden en expedition till Tibet och inbjöd en av Tibets mest framstående religiösa ledare, Sakya Pandita Kunga Gyaltsen (1182-1251) till sitt hov. Därmed kom en varaktig tibetansk-mongolisk relation att etableras. Kublai Khan som efterträdde Goden Khan omfattade den tibetanska buddhismen och upptog Sakya Panditas brorson Drogon Chögyal Phagpa som sin andlige lärare och ledare. Detta så kallade cho-yon-förhållande (präst-beskyddare) ledde till att Kublai Khan antog buddhismen som statsreligion i sitt imperium, och Phagpa blev dess högste andlige auktoritet. Som tack erbjöd Kublai Khan sin tibetanske lama den politiska makten över hela Tibet 1254 och förlänade honom en rad olika titlar.
Det går inte att förneka att de mongoliska kejsarna spred sitt inflytande över Tibet. Men i motsats till Kinas påståenden om att Tibet i mitten av 1200-talet officiellt införlivades med den kinesiska Yuan-dynastins territorium, var det ingen av de mongoliska kejsarna som gjorde något försök att administrera Tibet direkt: Tibet betalade inte ens någon skatt till mongolimperiet, och de mongoliska kejsarna såg säkerligen aldrig landet som en del av Kina.
Tibet bröt sina politiska förbindelser med mongolerna 1350, när Phagmo Drupa efterträdde Sakyas regim i Tibet. Kineserna återvann sitt oberoende från det mongoliska väldet och upprättade Ming-dynastin arton år därefter.
Relationerna med manchuerna och med grannländerna
Tibet utvecklade inga politiska förbindelser med den kinesiska Ming-dynastin (1368–1644). År 1642 blev den store femte Dalai Lama med hjälp av sin mongoliske beskyddare Gushri Khan Tibets högsta politiska och religiösa härskare. Sedan dess betraktade tibetanerna honom som sin “Chongsa Chenpo” eller “Högste regent”. Den femte Dalai Lama upprätthöll inte bara nära förbindelser med mongolerna, utan utvecklade också intima band med manchukejsaren 1639 samt dennes efterträdare, Shunzi, som erövrade Kina och upprättade Qing-dynastin (1644–1911).
År 1653 gjorde den femte Dalai Lama ett statsbesök i Peking på inbjudan av den förste Qing-kejsaren Shunzi. Som ett aldrig förut skådat tecken på respekt företog den manchuiske kejsaren en fyradagars resa utanför sin huvudstad för att mottaga den tibetanske härskaren och den högste andlige ledaren för Centralasiens buddhister. Vid detta tillfälle förlänade den femte Dalai Lama och manchukejsaren varandra exempellöst höga hederstitlar.
Dalai Lama gick med på att bli manchukejsarnas andlige vägvisare och accepterade beskydd i utbyte. Detta “präst-beskyddare”-förhållande, som Dalai Lama också upprätthöll med några mongoliska prinsar, var det enda formella band som existerade mellan tibetaner och manchuer under Qing-dynastin. Det påverkade i sig självt inte Tibets oberoende.
Genom hela Qing-dynastin förblev relationerna mellan Tibet och manchukejsarna formellt grundade på förhållandet präst-beskyddare. Manchukejsaren reagerade snabbt på vädjandena om hjälp för att driva ut invaderande Dzungarmongoler och eskortera den nyupptäckte sjunde Dalai Lama till den tibetanska huvudstaden 1720.
Manchuiska styrkor gick in i Tibet vid ytterligare tre tillfällen under sjuttonhundratalet – en gång för att skydda Tibet från invaderande Gorkha styrkor från Nepal (1792) och två gånger för att återställa ordningen efter inbördeskrig (1728 och 1751). Varje gång kom de på begäran av tibetanerna. Dessa expeditioner gav manchukejsaren möjlighet att etablera sitt inflytande i Tibet. Kejsaren sände representanter (amban) till den tibetanska huvudstaden Lhasa. En del av dem försökte påverka den tibetanska regeringen. När manchuernas inflytande var som starkast i Tibet – en period på några årtionden – var situationen som den som råder mellan en supermakt och en satellit eller ett protektorat och följaktligen något som visserligen har politisk betydelse men ändå inte påverkar den svagare statens oberoende existens. Tibet blev aldrig införlivat med Manchuimperiet, än mindre med Kina, och fortsatte att sköta sina förbindelser med grannländerna på egen hand.
Det manchuiska inflytandet försvagades därefter snabbt, varför manchuerna inte kunde spela någon roll när Tibet utkämpade krig mot inkräktare från Jammu (1841–1842), Nepal (1855–1856) och Brittiska Indien (1903–1904). Från mitten av artonhundratalet var manchukejsarens roll (och därmed ambans roll) endast nominell.
När manchuiska trupper invaderade Tibet 1908 innebar detta en vändpunkt i relationerna mellan Tibet och manchukejsaren. Tidigare militära expeditioner hade kommit för att bistå Dalai Lama eller den tibetanska regeringen på begäran av de sistnämnda. Men den här gången försökte manchukejsaren att med våld ta makten, till stor del i syfte att eliminera det brittiska inflytandet i Tibet. Den trettonde Dalai Lama flydde 1910 till grannlandet Indien, men ockupationen av Tibet blev kortvarig.
Efter 1911 års revolution i Kina och manchudynastins fall kapitulerade de kejserliga trupperna för den tibetanska armén och repatrierades enligt två sino-tibetanska fredsfördrag som undertecknades i augusti resp. december 1912. Den trettonde Dalai Lama hävdade återigen Tibets fulla oberoende genom att utfärda en proklamation i Lhasa 1913 och även genom att ha kontakt med utländska härskare inklusive britterna, ryssarna och kineserna samt genom att underteckna ett fördrag med Mongoliet.
Tibet på nittonhundratalet
Från 1911 till 1950 undvek Tibet med framgång varje inflytande utifrån och bibehöll sitt fulla oberoende. Vid tiden närmast före den kinesiska invasionen, som tog sin början i slutet av 1949, hade Tibet alla kännetecken som karakteriserar en självständig stat enligt internationell rätt: ett definierat territorium; en befolkning som bebor detta territorium och en regering som är i stånd att upprätta internationella förbindelser. Tibet hade sitt eget statsöverhuvud och sitt eget styrelseskick, rättsväsende, beskattningssystem, och postväsende, egen valuta, ett utrikesdepartement samt väpnade styrkor.
Tibets internationella förbindelser koncentrerade sig till grannländerna. Tibet underhöll diplomatiska, ekonomiska och kulturella förbindelser med Nepal, Bhutan, Sikkim, Mongoliet, brittiska Indien, det oberoende Indien samt, i begränsad utsträckning, med Ryssland och Japan. Relationerna med Kina förblev ansträngda. Kina förde ett gränskrig med Tibet. Samtidigt uppmanade den kinesiske presidenten formellt upprepade gånger Tibet och Nepal att förena sig med den kinesiska republiken, vilket betyder att han medgav att Tibet på den tiden inte var någon del av Kina. Trots detta hävdade Kina hela tiden inför omvärlden att tibetanerna utgjorde en av Kinas “fem raser”.
För att undvika ett utdraget krig mellan Tibet och Kina ordnades en trepartskonferens med brittisk medling i Shimla 1913, där de tre staterna möttes och förhandlade på jämbördig fot.
Vid konferensen övertalade Storbritannien, som var angeläget om fred norr om sina indiska gränser, Tibet att gå med på Kinas nominella överhöghet i utbyte mot att Kina lovade att respektera Tibets autonomi och territoriella integritet. Emellertid vägrade den kinesiska regeringen att underteckna Shimla-avtalet. Den 3 juli 1914 undertecknade tibetanska och brittiska befullmäktigade Shimla-avtalet med sina initialer och undertecknade en gemensam deklaration som fråntog Kina varje fördel landet skulle ha kunnat vinna genom villkoren i avtalet. Tibets status förblev därför densamma som när avtalet ingicks: alltså en självständig stat utan några som helst förpliktelser gentemot Kina. Shimla-avtalet utgjorde också ett erkännande av såväl Storbritannien som Kina att Tibet var en suverän stat och kapabelt att förhandla och oberoende ingå i avtal med andra stater på jämbördig basis.
År 1943 mottogs den kinesiska diplomat, som sänts för att framföra sitt beklagande av den trettonde Dalai Lamas bortgång, av den tibetanska regeringen i Lhasa. En kinesisk representant fick då tillstånd att stanna kvar och gavs en status liknande den för de nepalesiska resp. brittiska representanterna i Lhasa. Han stannade kvar tills han förpassades från Tibet 1949.
Under andra världskriget anhöll Storbritannien, USA och Kina om tillstånd att transportera krigsmateriel genom Tibet till Kina. Men Tibet insisterade på att hålla sig neutralt och tillät endast transporter av icke-militärt material genom sitt territorium.
År 1947, några månader innan Indien blev självständigt, inbjöds Tibet att delta i den s.k. Asian Relations Conference i New Delhi. Den tibetanska delegationen reste med tibetanska pass och deltog i konferensen som representanter för ett självständigt land. År 1948, när den tibetanska regeringens handelsdelegation besökte Indien, Storbritannien, Italien, Frankrike och USA, godtogs delegaternas pass, som utfärdats av den tibetanska regeringen, av dessa länders regeringar som giltiga resedokument.
När Indien blev självständigt 1947 övertog man den brittiska diplomatiska missionen i Lhasa och ärvde Storbritanniens avtalsrelationer med Tibet. Dess erkännande framgår av följande kommuniké som den indiska regeringen sände till det tibetanska utrikesministeriet.
“Indiens regering skulle gärna vilja få en försäkran om att det är den tibetanska regeringens avsikt att fortsätta våra relationer på hittillsvarande basis tills nya anordningar träffas i angelägenheter som någondera av parterna kan önska ta upp. Detta är den procedur som antagits av alla andra länder med vilka Indien har ärvt avtalsrelationer från Hans Majestäts regering”.
Även om Tibet aldrig hade några omfattande internationella förbindelser, behandlade de länder, med vilka man faktiskt upprätthöll förbindelser Tibet, på samma sätt som man skulle förhålla sig till varje annan suverän stat. När Nepal ansökte om medlemskap i Förenta Nationerna 1949 anförde man bl.a. sina avtal och diplomatiska relationer med Tibet. Till och med ledaren för den sista kinesiska diplomatiska missionen i Lhasa, Mr. Shen Zonglian, medgav att “Lhasa (Tibet) sedan 1911 i alla praktiska avseenden åtnjutit fullt oberoende.”